De värsta ögonblicken inom produktutveckling 2024

Läs transkriptionen:

Vi testar att transkribera våra poddar med hjälp av ett program. Ha överseende med eventuella stavfel eftersom boten inte är korrekt till 100 procent hela tiden.

Hannah Clark: Innan vi börjar måste jag ge er en ansvarsfriskrivning. Det här är inte ett vanligt avsnitt av podden The CPO Club. Om du har lyssnat ett tag vet du att vi vanligtvis fokuserar på konkreta insikter och nästa steg för att nå din potential som produktchef. Men i dag blir det väldigt annorlunda.

När vi spelar in det här är det en dag efter det amerikanska valet. Det är tre veckor kvar till tvåårsdagen av den första lanseringen av ChatGPT. Vi befinner oss mitt i ett turbulent ekonomiskt landskap som påverkas av en global pandemi, ett instabilt klimat och de smygande effekterna av kapitalismens sena fas. Därför lägger vi i just det här avsnittet det vanliga frågeformatet åt sidan och riktar blicken mot teknikbranschen som helhet.

Och jag har den perfekta medbrottslingen. Victoria Ku är en produktledare som tidigare arbetat på Airbnb och Highnote. Just nu är hon tjänstledig för att hämta andan och ta hand om sina två små barn, vilket innebär att det inte finns någon byråkrati som hindrar henne från att vara hundra procent ärlig om problemen som påverkar hundratusentals mycket begåvade människor inom teknik.

Om du lyssnar för första gången och letar efter en karriärhandbok uppmanar jag dig att ta del av resten av vårt poddarkiv. Men om du söker ditt hundrade jobb, är desillusionerad av AI eller oroar dig för vad det ekonomiska klimatet innebär för dina barns framtid, kan du kanske uppleva det här samtalet som renande och förhoppningsvis också underhållande. Då sätter vi i gång.

Hej allihop! Välkomna tillbaka till podden The CPO Club. I dag är Victoria Ku med oss. Vi tar samtalet i en annan riktning i dag. Vi kommer inte att prata om konkreta insikter. Vi pratar inte om alla fantastiska sätt att bli bättre på jobbet. I dag går vi in på produktbranschen.

Vi pratar om den mörka sidan av produktutveckling 2024. Det kommer att finnas kontroversiella åsikter. Det kommer kanske att finnas kontroversiella ämnen. Och vi vill gärna höra vad ni tycker i kommentarerna om ni har något att bidra med, men i dag ska Victoria och jag prata om några av de saker vi inte är särskilt stolta över som produktmänniskor.

Vi börjar med den stora uppsägningstrenden. Victoria, vad har du att säga om den?

Victoria Ku: Jag menar, den stora uppsägningstrenden var en så kraftfull period i våra liv, och det är sorgligt att säga att vi definitivt inte längre befinner oss i den perioden. Vi är i en fas inom produktledning och teknik där vi har förbrukat det förhandlingsövertaget.

För att gå lite djupare var den stora uppsägningstrenden en period då arbetstagaren hade störst förhandlingsstyrka. Människor kunde kräva högre löner, tacka nej till erbjudanden och till och med tacka nej till två eller tre erbjudanden, vilket är ganska imponerande.

Det var framför allt under covidpandemin, när företag verkligen fick panik. Att kunna arbeta på distans hade inte gjorts tidigare på det sätt som alla tvingades göra under pandemin. Det skapade ett stort förhandlingsövertag för den genomsnittliga anställda.

Nu när vi befinner oss i en värld efter pandemin och har gått in i ett mycket förvirrande ekonomiskt läge, samtidigt som det är ett turbulent valår, har mycket förändrats. Den genomsnittliga arbetstagaren har förlorat det förhandlingsövertaget. Det har lett oss till det vi ser nu: ett område med lågt förhandlingsövertag, en försvagad ekonomi, banker som drar sig tillbaka och en rädd regelefterlevnad, och så vidare.

Det har verkligen påverkat arbetsmarknaden. I början av 2024 såg vi alla stora teknikföretag säga upp människor, antingen tyst eller i massiv omfattning. Enorma mängder uppsägningar, personalminskningar, och många produktchefer har sökt jobb under lång tid. Det är verkligen demoraliserande.

Så det suger.

Hannah Clark: På tal om att inte arbeta, låt oss prata lite om vad som händer med dig, eftersom vi inte alls har introducerat det här ämnet. Låt oss först förstå var vi kommer ifrån i det här samtalet. Du arbetade nyligen på Highnote. Dessförinnan var du på Airbnb. Berätta lite om var du befinner dig, inte bara i karriären utan också mentalt och i din syn på produktutveckling.

Berätta lite om var du står.

Victoria Ku: Det jag vill säga från början är att jag är så tacksam över privilegiet att befinna mig i den här delen av mitt liv, där jag har gjort de nödvändiga ekonomiska beräkningarna och känner mig trygg med att ta ett steg tillbaka från den turbulenta arbetsmarknaden och verkligen fokusera på att ta hand om mina två mycket små barn.

Så jag vill säga tack till mitt tidigare jag för det. Tack till mitt framtida jag för att du tillåter det. Och tack till lyckans gudar för att ni också möjliggör det. Men de flesta människor kan förmodligen inte befinna sig i den positionen, och det suger verkligen. Personligen tittar jag på den här miljön, den här inbromsningen och förändringen av landskapet genom AI och teknik, och säger: nej, inte i dag.

Jag ska bara vila lite. Jag ska ta en kort sabbatsperiod och se var korten faktiskt hamnar, och sedan lägga en strategi framåt. Men det har varit tio mycket tröttande år för mig, och jag är verkligen glad över att få en paus.

Hannah Clark: Ja, utan tvekan.

Vi pratade lite om slutet på den stora uppsägningstrenden. Nu går vi in i perioden med stora uppsägningar. Jag tänker på ett ljud, och ljudet är...

Victoria Ku: Jag håller med dig.

Hannah Clark: Vad händer härnäst för de människor som sitter och söker varje produktjobb på LinkedIn? Hur ser framtidsutsikterna ut?

Victoria Ku: Det är sorgligt att säga att framtidsutsikterna är okej inom vissa branscher.

Inom många traditionella stora teknikbranscher är utsikterna ganska dystra. Det jag menar är att du har en så talangfull arbetsstyrka som har sagts upp utan att det är deras fel. Många mycket erfarna personer konkurrerar nu om jobb som vanligtvis skulle gå till personer med lite mindre erfarenhet.

Det är det jag menar med bristen på förhandlingsstyrka. Företag kan få tillgång till en mycket erfaren arbetsstyrka och anställa den till betydligt lägre lön och med en mycket mindre utmanande arbetsbeskrivning. Det skapar stor press för alla som söker jobb.

Det är inte de sökandes fel. Det är marknaden som är problemet. Och saken med teknik är att det alltid har varit en mycket turbulent marknad. Jag vet inte om människor minns det, men jag minns när jag var barn. Jag avslöjar min ålder nu. År 2001 var våra föräldrar, för många av oss, ingenjörer eller arbetade inom den äldre teknikbranschen, exempelvis på Nokia. Det var enorma uppsägningar kring millennieskiftet, och de kom inte tillbaka på ett tag.

Det var inte förrän 2008 och 2009, när den andra recessionen slog till, som teknikbranschen fick möjlighet att återhämta sig. Från 2000 till 2008–2009 kunde teknikbranschen börja anställa människor som den vanligtvis inte hade kunnat anställa. Under den perioden tog finanssektorn, enligt min ärliga åsikt, den centrala platsen.

Banker och finansföretag tog de flesta mycket begåvade arbetarna från de främsta universiteten. Men 2008 och 2009 exploderade teknikbranschen. Sedan dess har vi haft en mycket lång uppgång, den längsta pågående tjurmarknaden i USA. Människor har glömt att när teknikbranschen sjunker, då sjunker den verkligen. Den blir som ett slukhål.

Och det är vad vi upplever nu. Det här förvånar mig inte när jag ser tillbaka på teknikbranschens historia. Under en högkonjunktur är det högkonjunktur, och under en lågkonjunktur är det en enorm nedgång. Nyckeln är att ha en berättelse när du söker jobb, en tydlig berättelse om vem du är som teknikarbetare, och att verkligen använda ditt nätverk.

I slutändan är det här kanske en kontroversiell åsikt: företag vet ibland inte riktigt vad de letar efter. Därför har det ofta varit en stark strategi att ha ett nätverk och söka sig till personer som har lyckats. Ibland vet företagen helt enkelt inte vad de letar efter.

Men de vet att vissa människor har lyckats, så de vet hur de ska hitta den typen av personer. Om du har arbetat med dem tidigare och lyckats tillsammans med dem kan du använda ditt nätverk, eftersom det innebär stabilitet och kontinuitet. Och det är precis vad teknikföretag verkligen letar efter under en period med brist på stabilitet och kontinuitet.

Hannah Clark: Ja. Jag tror verkligen att människor klamrar sig fast vid stabilitet och kontinuitet i alla typer av kriser. Det såg vi definitivt under pandemin.

På tal om bristen på det, låt oss prata om AI. Det hände.

Victoria Ku: Ja. Vi har också fått in AI i samtalet.

Hannah Clark: Ja. AI har gått in i chatten. AI har i princip varit chatten under hela de senaste 24 månaderna.

Victoria Ku: Det som fascinerar mig med AI är att det är en evolutionär utvecklingsväg. De som tvivlade på internet gick miste om många möjligheter.

Det finns ett uttryck om att riskkapitalister inte ångrar de affärer de gjorde, utan de affärer de tackade nej till som senare blev stora. På ett liknande sätt har alla lärt sig av internet. Därför väntar de inte på AI, utan tänker att de måste hoppa på tåget ifall det blir stort. Alla, inklusive anställda och branscher, rusar mot AI-trenden och tar resurser som tidigare hade använts på andra områden.

Nu säger alla: hitta en lösning för den här trenden. Det tar resurser från den infrastruktur och de branscher som faktiskt behövs, medan alla rusar mot något som kanske fungerar. Jag tror att det kan fungera, men måste det ske så här snabbt?

Jag vet inte. Jag tror inte det.

Hannah Clark: Min syn är att vi vet att det här är ett verktyg, vi vet att det är banbrytande, men vi vet inte riktigt hur vi ska använda det på bästa sätt. Jag ser det som en parallell till internet. Internet kom, och alla behövde en webbplats. Vad skulle webbplatsen innehålla? Ingen visste. Men vi behövde en. Sociala medier kom, och alla visste att de behövde ett konto och kanske en ansvarig för sociala medier. Vad skulle vi publicera? Ingen visste. Men vi behövde finnas där.

Jag ser samma mönster upprepas, men skillnaden är att AI nu är mycket kraftfullare och, för att använda dina tidigare ord, slukar en stor mängd jobb genom de förmågor vi försöker använda det till.

Victoria Ku: Jag har skrivit om det här tillsammans med er. Med typiska produkttermer är AI en hammare som försöker hitta alla spikar, medan riktig produktledning säger: här är en spik. Låt oss hämta våra hammare eller vilka verktyg vi nu har och lösa det här, eftersom det finns ett problem som vi kan använda vad som helst för att lösa och bevisa att det faktiskt är ett problem vi vill lösa.

Men motsatsen sker. Jag säger inte att det är rätt eller fel, eftersom historien får avgöra det. Men strategisk produktledning innebär att man först hittar problemet och sedan använder den billigaste lösningen för att bevisa att det är ett problem som är värt att fokusera på och som har tillräcklig avkastning för att bygga en verksamhet kring.

Nu sker motsatsen. Det finns flera orsaker till det. OpenAI är förmodligen det mest kända av alla AI-företag, även om det finns otaliga andra, som Claude och Bard. OpenAI får så mycket uppmärksamhet eftersom företaget betalar mycket bra.

Det är det ultimata teknikföretaget som dränerar alla resurser i Silicon Valley och i landet. Människor dras med av möjligheten snarare än av problemet. Möjligheten kan vara en karriärmöjlighet eller en ekonomisk möjlighet, och det är naturligtvis möjligheter som är värda att ta vara på.

Men det måste sägas att det innebär ett avsteg från forskningsdrivna eller vetenskapligt nyfikna arbetssätt, där doktorander och forskare vanligtvis först undersöker något. Därefter kommer branschkunniga personer och anställda in för att hitta sätt att använda det nya innovativa verktyget.

Hannah Clark: Jag vill prata lite mer om några av punkterna i din artikel. Jag tror att titeln var ”Säg inte upp dig från ditt jobb för din AI-idé”. Den handlar om hur AI-boomen och rusningen efter en del av AI-kakan korsas med en arbetsmarknad som verkligen lider, och människor vars prioriteringar kanske är lite förvirrade kring var de borde lägga sin energi.

Jag skulle gärna vilja att du upprepade några av dina tankar om den här beslutsprocessen.

Victoria Ku: Absolut. Det finns flera förbehåll, men jag börjar med huvudpunkterna. Arbetsmarknaden är, som vi har sagt, inte lätt alls.

Om du har ett jobb där du har goda relationer, en bra chef, en bra lön och stabilitet, är det mycket värdefullt att ha det i den här miljön. Om du säger upp dig för att starta ett företag som använder OpenAI, Bard eller Claude och det misslyckas i framtiden, kommer det inte att vara lika lätt som tidigare att få tillbaka jobbet.

Vi befann oss i den längsta tjurmarknaden någonsin, och den var utan motstycke. Generation Z hade knappt upplevt en recession under sina liv. Den första poängen är alltså att det inte längre är lika lätt att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det är en anledning till att du inte bör säga upp dig från ditt vanliga jobb för att följa en outvecklad AI-idé.

Den andra anledningen är att mycket smarta människor har lockats bort från akademin för att konkurrera inom näringslivet. Det finns forskare och doktorer som har ägnat hela sina liv, 20 eller 30 år, åt AI, åt att förstå det och göra det tillräckligt användbart för vardagen.

De arbetar nu på Google, OpenAI, Anthropic och andra företag med enorma resurser. I nästa modelluppdatering kan den modellen äta upp din idé. Vi såg det under perioden kring 2008, när Twitter, Pinterest och andra företag som i dag är jättar växte och kunde ta marknadsandelar från mindre nystartade företag genom en enda uppdatering.

Jag tror att samma sak kommer att hända med AI. Om du startar ett företag som genererar bilder för hemförbättring kan Llama 3.5 enkelt göra det. Vad hindrar någon från att använda Llama, som är snabbare och har bättre infrastruktur, i stället för din betalda app?

Det är den andra anledningen: du kan bli utslagen i ett enda svep. Vill du riskera det, särskilt i den här miljön? Det finns många fler skäl. Jag uppmuntrar er som är nyfikna att läsa artikeln och ge mig respons.

Men jag vill lägga till ett viktigt förbehåll: om du har en stark vision, är expert inom ditt område och kan använda modellerna på ett sätt som ger en prestation ingen annan kan uppnå, ska du naturligtvis använda din expertis. Använd din ämneskunskap för att skapa en produkt som kan återskapa det du själv kan, eftersom du är källan, inte modellen.

Jag vill inte avråda någon i den positionen från att följa sina drömmar. Men det måste sägas att det här inte är samma miljö. Det här är min varning.

Hannah Clark: Vi kan inte fatta lättvindiga beslut på den här arbetsmarknaden eller i den här konkurrenssituationen. Om vi zoomar ut lite när det gäller AI har jag själv pendlat fram och tillbaka i frågan om hur stort hot AI utgör mot människors långsiktiga jobbutsikter.

Särskilt ingenjörer känner sig ofta obekväma med riktningen och med hur AI utvecklas. Designområdet har naturligtvis påverkats, och egentligen har alla branscher påverkats kraftigt av AI:s förmågor, som hela tiden blir bättre.

Hur ser du på saken? Vissa AI-entusiaster jag har pratat med tror verkligen att nyckeln är att bli bättre på att använda AI, och att allas jobb i teorin är säkra men kommer att förändras. Samtidigt ser jag mycket starka bevis på motsatsen. Var står du?

Victoria Ku: Jag ser också bevisen på motsatsen. Om jag vore en hårdför kapitalist skulle jag säga: tjäna pengar nu, arbeta så hårt du kan, skaffa dig ekonomisk frihet innan det är för sent.

Men det är inte alltid möjligt. Det är den realistiska eller cyniska sidan av mig som säger: rädda er själva allihop. Men jag är också en stark förespråkare för en allmän basinkomst av den här anledningen.

Nu börjar vi komma in på politik, Hannah, så säg till om vi behöver sätta punkt. Det fanns en anledning till att Sam Altman, OpenAI:s vd och tidigare vd för Y Combinator, drev frågan om allmän basinkomst. Jag stöder också Andrew Yang, som var den ursprungliga förespråkaren, eftersom jag tror att AI kommer att ta över de här jobben.

Jag tror att AI kommer att utföra arbetet mer effektivt än människor och att det därför kommer att krävas färre människor för att övervaka arbeten som tidigare utfördes av fler människor: att skapa videor, konst och kod. Det kommer fortfarande att finnas människor inom de områdena, men färre människor.

Därför måste vi förändra det politiska landskapet och utgå från att AI kommer att ta dessa jobb. I kapitalismens sena fas kommer företagen som anställer oss och ger oss sjukvård att vilja minska kostnaderna. Humankapital är en av de högsta kostnaderna.

Ur ett matematiskt perspektiv ser jag därför bara att jobb försvinner. Det behöver inte vara något dåligt. Jag tycker att människor ska kunna skapa konst, baka bröd och göra de saker vi kom till jorden för att göra. Men miljön måste stödja det.

Och den frågan tänker jag försvara till döden. Miljön styr mycket mer än vi tror.

Hannah Clark: För det första är det här en så komplex fråga att det känns riskabelt att ens prata om den. Men egentligen talar vi om en grundläggande förändring av våra kulturella normer.

Om vi går tillbaka till tiden innan vi hade en standardiserad åttatimmarsdag och arbetslagar, till vart vi är på väg nu, där vi kan skapa maskiner som genererar motsvarande många timmar mänskligt arbete... Förlåt, jag blir känslosam.

Om ni hör det på min röst får ni ursäkta mig.

Victoria Ku: Nej, det är känslosamt. Det handlar om mänskligt liv.

Hannah Clark: Vi är båda föräldrar i samtalet. Vi har barn. Många som lyssnar har barn. Man tänker på hur världen förändras och anpassar sig, och på hur normen kommer att se ut.

Vi befinner oss i en omvälvande förändring av hur rikedom skapas, hur arbete fördelas och hur vi ens avgör vad som är värdefullt och inte. Vem är det som fattar de besluten?

Det är en fråga som håller mig vaken om nätterna.

Victoria Ku: Absolut. Den håller mig också vaken, särskilt nu, en dag efter valdagen. Jag tror att det är staten som har ansvaret. Just nu finns det många kontrollmekanismer, men de är mycket sköra. AI är en kontrollmekanism. Politiken är en annan. Staten är en tredje. Vi själva och våra beslut är ytterligare en.

För första gången på ganska länge vet vi inte riktigt vart allt är på väg. Under tio år gick saker bara uppåt. Alla tjänade pengar, det fanns inga uppsägningar, alla hade mat och afterwork och det tog aldrig slut.

Nu vet vi bara att det finns en ny och mycket kraftfull teknik. Vad händer om den blir så bra att företagen som anställer oss säger: jag vill ha den, inte dig?

Det skulle inte vara lika skrämmande om vi hade allmän sjukvård eller allmän basinkomst. Då skulle vi kunna hitta något annat att göra. Men våra liv hänger på företagen som anställer oss, om vi inte redan är ekonomiskt oberoende.

Det är skrämmande. Därför rusar människor mot AI, vilket man bör göra om man är nyfiken. Men jag kan inte låta bli att undra om det också är lite rädslostyrt. Så vill vi egentligen inte utveckla mänsklig eller maskinell intelligens.

Hannah Clark: Webbdesigners, det här är till er. Jag har 30 sekunder på mig att berätta om Wix Studio, webbplattformen för byråer och företag. Här är fyra saker du kan göra på 30 sekunder eller mindre i Studio. Anpassa designen för alla enheter med responsiv AI. Återanvänd tillgångar som mallar, widgetar, sektioner och designbibliotek på olika webbplatser och dela dem med teamet.

Lägg till kodfria animationer och tonade bakgrunder direkt i redigeraren. Exportera dina designer från Figma till Wix Studio med ett enda klick. Tiden är slut, men listan fortsätter. Testa Wix Studio och se själv.

Absolut. När vi pratar om saker som artificiell generell intelligens återkommer jag hela tiden till uttrycket: bara för att du kan göra något betyder det inte att du bör göra det. Det känns som om vi har öppnat Pandoras ask.

Det finns många människor som nu kan fatta beslut som påverkar oss alla och som inte går att återkalla. Det är en mycket stressande verklighet att leva under.

Victoria Ku: Ja. Och för att knyta an till det du sa har vi också barn. Jag ligger vaken och undrar hur världen kommer att se ut om 14 år, när mitt barn börjar på universitetet.

Jag måste acceptera att jag inte har någon aning. Jag vet inte hur världen kommer att se ut. Jag antar bara att mina barn aldrig kommer att behöva köra bil, vilket är en lättnad, om jag ska vara ärlig.

Jag tror att AI kan användas som en kraft för det goda. Om samhället samlas kring AI på ett sätt som tidigare regeringar har samlats kring aktuella frågor kan det finnas hopp. Ett exempel är att avskaffa studieskulder. Nästa steg kunde vara medicinska skulder.

Det finns en förhoppning om att framtidens regering håller sig uppdaterad och anpassar sig så att övergången blir lättare för människor som kanske inte längre arbetar inom lika många sektorer. För produktchefer som oss är hopp en sak, men att omsätta en plan i praktiken är något annat.

Vi kan bara ha åsikter och anpassa oss till det som händer. Det är därför så många rusar mot AI: de vill inte hamna efter.

Hannah Clark: Det intressanta är att AI på ena sidan ska kunna utöka vår produktivitet och vår förmåga att göra saker. Men när vi ser på var vi som samhälle lägger press på oss själva för att skapa en känsla av personligt värde handlar det om produktivitet.

Vad bidrar du med? Det hör vi hela tiden. Vi lägger så stort värde vid vad du kan producera som medarbetare, chef eller anställd och hur hög din inkomst är.

Alla dessa saker fungerar som markörer i en social hierarki. Vad händer då med våra föreställningar om hur vi ska värdera oss själva när vi skapar något som i princip lägger ut allt det vi håller kärt på entreprenad?

Jag undrar vad som händer längre fram, när vi bokstavligen inte längre kan vara så produktiva som vi säger att vi vill vara. När säger vi: vet ni vad, vi släpper det här? Vi behöver inte längre vara hissoperatörer eller mänskliga tvättmaskiner.

Vi har teknik som kan göra det. Låt oss fokusera den extra rikedomen på att ta hand om människor och ge alla en viss levnadsstandard utan att de måste bevisa att de har förtjänat den.

Victoria Ku: Absolut. Jag kallar det en värld efter knapphet, och jag välkomnar den. Jag längtar efter den världen.

Hannah Clark: Det är en teori och en värld som många av oss vill ha. Men det finns också en mörk sida, där vissa har en identitet som nästan liknar en politisk ideologi: att likställa människors egenvärde med vad de kan bidra med till ekonomin.

Victoria Ku: Allt du säger får mig att tänka på ett samhälle i kapitalismens sena fas. Det är därför alla tror att de måste vara extremt produktiva och jämföra sig med maskiner, trots att vi inte är maskiner.

Vi är också så trötta. Jag får inte känslan av att vi befinner oss i den bohemiska teknikera där alla var entusiastiska och ville arbeta till klockan tre på morgonen.

Efter att ha läst bloggar, följt grupper och nyheter får jag känslan att vi alla är väldigt trötta. Kanske betyder det att vår mätmetod har varit fel. Det är inte det värsta i världen att inse att vi har följt en annan ledstjärna.

Kanske är produktivitet inte det bästa måttet att hylla. Det kanske var rätt mått under våra år av extrem tillväxt, men nu när vi har nått en viss mognad kan vi välja en annan ledstjärna.

Övergången skulle vara svår. För vissa skulle det vara mycket svårt att släppa identiteten. Vissa kanske skulle gå igenom en period av depression och samhället skulle behöva stödja dem kollektivt.

Men efter den perioden tror jag att vi skulle resa oss och förstå vilken nästa färdighet, vilket nästa jobb eller vilket nästa konstnärliga projekt vi vill ägna oss åt. Vi skulle kasta oss in i det med samma iver, tills AI tog över även det. Då skulle vi gå vidare och lära oss att anpassa oss.

Jag säger allt detta med kärlek, eftersom jag vet att det finns mycket fientlighet mot AI. AI kan skriva utmärkta produktkrav, fantastisk kod och mycket vacker konst.

Konstnärerna säger: det där är mitt. Jag lade ned svett, blod och tårar på att skapa det, och du tog det bara. Det hela sammanfattas i ett populärt skämt: någon sa att han inte ville att AI skulle skapa konst så att han själv kunde tvätta och arbeta ihjäl sig.

Det skulle vara tvärtom. Jag håller helt med. Men rent praktiskt hade AI bara det som redan fanns att arbeta med. Hur ger vi AI data för att göra de saker vi inte vill göra? Det svåra. Tänk om vi gav den politik, prestationsbedömningar eller mobbning?

Tänk om AI fick de svåra sakerna? Vi skulle behöva göra dem konkreta och möjliga att mata in i modellerna. När vi kommit dit skulle vi kunna fördela arbetet och säga: gör det här, men låt mig skapa konsten och kreativiteten.

Eller: AI, gör 70 procent, så gör jag de sista 30 procenten som jag ändå ville göra.

Hannah Clark: Det är en bra övergång till förutsägelser. Vi har kommenterat vad som händer och vad som lett fram till det.

När vi ser allt mer AI-genererat innehåll, oavsett om det handlar om produktkrav eller avancerad digital konst, tror jag att vi kommer att lägga större vikt vid det som är organiskt mänskligt. Det är min romantiska och optimistiska syn.

I videospel och filmer har AI ofta framställts som en motståndare till människor. Jag tror att det finns något i det, eftersom vi redan börjar känna fientlighet mot AI och dess förmågor och hot.

Om jag ser ett konstverk skapat av AI vet jag att det är AI. Det har inte samma värde för mig. Det berör mig inte på samma sätt som något som skapats av en person utifrån egna erfarenheter och känslor.

Men alla är inte konstnärer och alla har inte en kreativ drivkraft. Hur kan vi alla dra nytta av det här och hitta vår plats där vi kan uttrycka vår självförverkligande, skapa något och lämna ett avtryck i världen som får livet att kännas väl levt?

Victoria Ku: Det var en mycket stark formulering. Jag håller med om romantiken i mänsklig ansträngning. Om man tänker på något mänskligt som lyxvaror går tankarna till handgjorda Hermès-väskor.

De är handgjorda av en skicklig sömmerska i Italien eller Frankrike, i en av deras salonger, med en gammal dubbelsömnadsteknik. Väskan har formats av människor som har finslipat sitt hantverk i 20 år. Priserna är helt otroliga.

Jag håller med dig. Jämför det med Zara eller Forever 21, där allt är maskintillverkat och billigt. Det kommer fortfarande att finnas en romantik kring mänskligt tillverkade produkter, inte bara på grund av romantiken utan också för att vi ofta värderar sådant som krävt större ansträngning.

Vi tycker om saker när vi vet att mycket arbete har lagts ned på dem. Kalla det sentimentalitet, men vi värderar det mer som samhälle och mänsklig ras. Jag tror fortfarande att AI kan ta oss till en sådan värld.

Idealt vore det en värld där regeringen skapar rätt förutsättningar. Allmän basinkomst och allmän sjukvård är två lösningar. Om företag inte behöver anställa människor är vi inte alla förlorade.

Om AI används av extremkapitalister som inte bryr sig om mänskligt lidande eller mänskligt liv måste vi som konsumenter kräva att produkterna vi köper innehåller någon mänsklig investering. Vi kan rösta med plånboken genom att köpa lokalt i stället för från de stora teknikföretagen.

Det skulle vara vår rätt och vår makt, men samhället måste samla kraften tillsammans. Det är den svåra delen. Valdagen visade återigen att det är mycket svårt. Vi vill alla ha den enkla lösningen.

Hannah Clark: En annan optimistisk tanke jag återkommer till är att marknaden och ekonomin är flytande. När innovation löser vissa problem skapar den också nya problem, som i sin tur behöver lösningar.

Vi går in i en period där vi skapar nya problem genom att lösa andra. Därför kommer sannolikt en ny marknad att uppstå. Det är inte så att jobben tar slut, utan den här typen av jobb tar slut.

När människor inte längre behövde tvätta kläder för hand uppstod kanske ett större behov av skräddare eller något annat. Det finns alltid någon form av motvikt som skapar jämvikt och gör att människor kan hitta sin plats.

Jag vill tro att den egenskap vi framför allt måste omfamna är anpassningsförmåga.

Victoria Ku: Jag håller med. Anpassningsförmåga är också den egenskap jag måste lära mina döttrar. Jag vet ingenting om framtiden, men det här är det enda jag vet att de kommer att behöva.

Hannah Clark: Och nyfikenhet.

Victoria Ku: Den barnsliga förundran som vi ibland förlorar på grund av cynism.

Hannah Clark: Ja, kalla det vad du vill, envishet eller något annat. Det är viktigt att vara tillräckligt nyfiken, uppmärksam och anpassningsbar för att se vart vinden blåser och förutse var man måste befinna sig.

Vad måste jag vara nyfiken på nu? Vad måste jag lära mig för att möta den marknad som är på väg?

Victoria Ku: Absolut. Jag tror inte att allt är förlorat. Företagsamma, anpassningsbara, intelligenta, begåvade och optimistiska personer kommer sannolikt att lösa de nya problemen.

När AI tar över världen kommer den att stöta på nya problem. Jag ser redan människor som tittar flera steg framåt och tänker: när AI har tagit över kommer det här problemet att uppstå, och jag ska lösa det medan AI går igenom sin svåra fas.

Det kommer alltså att finnas nya problem att lösa. Jag tror att regeringen har en mycket viktig roll i den framtid som närmar sig snabbt.

För personer som känner sig bortvalda av teknikvärlden kan politiken kanske vara rätt plats just nu. Det vore inte den sämsta platsen att lägga sin energi på.

Hannah Clark: Jag är i Kanada, så jag kommenterar inte det.

Men det jag tar med mig från samtalet är att AI kanske redan är gårdagens problem. Kanske är det för sent att ta sig in i det spelet. Om vi vill utveckla en hållbar affärsmodell borde vi kanske titta på maktvakuumet och på var dessa tomrum kommer att finnas om några månader eller år när vi ser hur allt utvecklas.

Victoria Ku: Det är verkligen en kontroversiell åsikt. Jag tänker: håller jag med? Jag vet inte, Hannah.

Hannah Clark: Jag vet inte om jag håller med heller. Jag tänker högt. Vi pratar bara.

Victoria Ku: Vi behöver inte hålla med varandra. Vi vet inte. Det är en intressant fråga och säkert något människor kommer att diskutera under de närmaste veckorna eller året.

En smart och företagsam person vet att man inte ska bekämpa utvecklingen, utan titta på maktvakuumet och se hur man kan använda det, förhoppningsvis för människans bästa och inte bara för egen vinning.

Samtidigt är det helt okej om personer som behöver stabilitet tar ett steg tillbaka och säger: jag vill se var det här landar. Jag vill inte låta staten, AI och branschen slita mig fram och tillbaka under de kommande tio åren. Jag har lite energi och behöver fokusera på det som spelar roll.

Hannah Clark: Jag håller helt med. Eftersom vi befinner oss i en så omvälvande period som kultur och samhälle kan det vara en bra tid att omvärdera den där bilden av det perfekta livet som vi alla har fått.

Kanske är det dags att själva bestämma vilket liv vi vill skapa för oss och våra familjer och vilken ny modell andra kan inspireras av. Så bryter vi oss loss från de djupt rotade värderingar vi nyss pratade om.

Victoria Ku: För att knyta ihop säcken: har du testat det här med ChatGPT?

Hannah Clark: Jag har en kärlek–hatkärlek till ChatGPT. Nej, det har jag inte. Hur skulle du göra?

Victoria Ku: Jag ska berätta om min instruktion. Jag bad ChatGPT att berätta om mitt liv som om jag redan hade levt det och lever det just nu.

Berätta om drömlivet jag lever nu. Vad gör jag timme för timme? Beskriv hur min dag ser ut. ChatGPT svarar och frågar vad jag bryr mig om, vad som ger mig energi och vad jag älskar i världen.

Det kan inte bara ge ett generiskt svar. Man får prata lite med det. Jag berättade att jag tycker om kreativa projekt, skrivande, konst, skulptur och filantropi. ChatGPT skapade förvånansvärt nog en mycket kraftfull beskrivning av min framtida dag, och den var så stark att jag faktiskt började gråta.

Jag blev förvånad över att ChatGPT kunde gå så djupt. Eller så var det kanske inte så svårt att få mig att gråta över ett framtida liv som jag verkligen vill ha.

Hannah Clark: Hormonerna alltså.

Victoria Ku: Absolut. Där har du optimism och cynism på samma gång.

Men jag gjorde det med ChatGPT och det hjälpte mig att inse att produktivitet är viktigt, det stämmer. Men min ledstjärna var inte att jag ville arbeta. Min ledstjärna var att jag ville göra de saker jag skulle göra om jag inte behövde tjäna pengar.

Hannah Clark: Arbete handlar inte nödvändigtvis om vilket kapital du skapar åt någon annan. Det handlar om vilket kapital du skapar för ditt eget liv.

Victoria Ku: Din frihet. Om jag bara vill dricka kaffe, titta ut och vara ett med träden en stund vill jag kunna göra det. Utan ekonomisk frihet och frihet från företagsvärlden kanske jag i stället skulle sitta i ett möte jag inte kan påverka.

Det skulle hindra mig från att skapa de kreativa idéer som jag hellre vill arbeta med och som faktiskt skulle föra mig framåt. Därför uppmuntrar jag människor att använda ChatGPT för att ta reda på vad de skulle göra om de redan levde sitt perfekta liv efter knappheten.

Hannah Clark: Okej, det ska jag göra.

Vi har verkligen överskridit tiden, men det här har varit ett fantastiskt sätt att använda sin tid. Victoria, innan jag släpper dig, var kan människor följa ditt arbete på nätet?

Jag hoppas att vi snart kan ha dig tillbaka i The CPO Club. Men var kan människor följa dig just nu?

Victoria Ku: Ni hittar mig på LinkedIn. Lägg till mig och skicka ett meddelande. Jag svarar alltid gärna på frågor om produktledning eller annat.

Det är trevligt att vara här med dig i eftermiddag, Hannah. Så roligt att ses.

Hannah Clark: Så roligt att träffa dig också. Håll gärna de kontroversiella kommentarerna till ett minimum på min LinkedIn, allihop. Tack för att ni lyssnade och deltog i samtalet. Vi hörs snart.

Tack för att du lyssnade. För fler fantastiska insikter, instruktionsguider och verktygsrecensioner kan du prenumerera på vårt nyhetsbrev på theproductmanager.com/subscribe. Du kan höra fler samtal som detta genom att prenumerera på The CPO Club där du brukar lyssna på poddar.