Läs transkriberingen:
Vi testar att transkribera våra poddar med ett datorprogram. Ha överseende med eventuella stavfel, eftersom boten inte har rätt 100 % av gångerna.
Hannah Clark: Det är ingen hemlighet att nyhetscykeln på 24 timmar drivs av deprimerande rubriker, och därför befinner vi oss i dag i en zon med enbart goda nyheter. Så om du just nu doomscrollar på den sociala plattformen som tidigare var känd som Twitter, stäng vänligen appen, ta ett andetag och var förvissad om att det fortfarande finns goda människor som gör goda saker i världen, och en av dem är vår gäst i dag.
Jen Carter är global teknikchef på Google.org, Googles ideella verksamhetsgren, som enligt mig inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet i pressen. De arbetar med människor som står närmast de största och mest komplexa globala problemen och använder sina resurser och sin teknik för att skapa positiv påverkan där den behövs som mest. Jag tror att du kommer att bli lika inspirerad som jag av vad organisationen har kunnat åstadkomma, men framför allt hoppas jag att du tar med dig en ny uppskattning av de färdigheter du har som produktchef. Stanna kvar för att få veta hur du kan använda dem för något gott.
Välkomna tillbaka, lyssnare, till podden Produktchefen. Jag är här med Jen Carter, global teknikchef på Google.org. Jen, tack så mycket för att du tog dig tid att prata med oss i dag.
Jen Carter: Tack så mycket för att ni bjöd in mig, Hannah. Det är roligt att vara här och jag ser fram emot vårt samtal.
Hannah Clark: Ja. Vi börjar med lite om din yrkesbakgrund. Berätta lite om hur du hamnade på Google.org.
Jen Carter: Jag har varit på Google i ungefär 15 år nu, i många olika roller. Jag är utbildad produktchef. Under den första hälften av min tid på Google arbetade jag med tillit och säkerhet. Jag använde maskininlärning och annan avancerad teknik för att hjälpa Google att ligga steget före missbruk och erbjuda användarna en pålitlig och säker upplevelse.
Jag arbetade med allt från Gmail till YouTube och Google Pay, och allt däremellan. Men under de senaste sex eller sju åren har jag haft förmånen att vara global teknikchef på Google.org, som är Googles filantropiska verksamhetsgren. Jag leder också alla Googles kompetensbaserade och pro bono-baserade volontärinsatser. I båda rollerna handlar mitt arbete verkligen om att utnyttja teknikens kraft och Googlers expertis för att påskynda effekten av ideella organisationer och samhällsaktörer.
Hannah Clark: Det är ett otroligt imponerande CV och jag är säker på att många som lyssnar är väldigt avundsjuka. Låt oss prata lite om Google.org. Hur uppstod initiativet och vilket uppdrag har det?
Jen Carter: I grundarnas brev från 2004 lovade Larry och Sergey, Googles grundare, faktiskt att avsätta 1 % av vinsten. De nämnde också uttryckligen att de ville bidra med resurser och medarbetartid för att göra världen till en bättre plats. Det var ganska ovanligt på den tiden, men det har inneburit att givande verkligen har varit en central del av vårt DNA på Google ända sedan början.
Vårt uppdrag är att ta det bästa av Google och använda det för att lösa några av mänsklighetens största utmaningar. Det gör vi på några olika sätt. Först genom att tillhandahålla våra bidrag, alltså att 1 % av vinsten går till goda ändamål. Sedan genom att tillhandahålla våra produkter, till exempel donationer i form av annonsbidrag, molnkrediter eller Google Workspace. Slutligen genom att tillhandahålla det vi tycker är vår mest värdefulla resurs, nämligen våra människor.
Vi försöker möta ideella organisationer där de befinner sig när det gäller deras volontärbehov. Därför finns det många sätt för Googlers att volontärarbeta. Det kan vara allt från en enstaka konsultation på en timme till 20 % av arbetstiden under ett kvartal, eller vårt mest omfattande erbjudande, Google.org Fellowship, som gör det möjligt för Googlers att utföra sex månaders heltidsarbete utan kostnad för en ideell organisation eller samhällsaktör. De arbetar vanligtvis tillsammans för att bygga och lansera en produkt från grunden.
Hannah Clark: Det här är verkligen intressant. När vi pratar om ideella organisationer är teknikbehoven vanligtvis inte det första människor tänker på. Kan du berätta lite om det?
Jen Carter: Det är en bra fråga. Jag börjar med bakgrundsberättelsen till Fellowship-programmet, som egentligen handlar om lanseringen av HealthCare.gov i USA. När webbplatsen lanserades 2013 kraschade den och klarade inte av frågevolymen, trots att den var relativt låg med Googles mått mätt. Några personer från Google och andra teknikföretag tog frivilligt ledigt från arbetet för att åka dit och åtgärda problemet. På den federala regeringsnivån ledde det till att US Digital Service skapades, en myndighet inom den federala regeringen som numera hjälper till med den typen av digitala tjänsteprojekt.
För Google.org hjälpte det oss att inse att vi verkligen behövde satsa mer på vårt pro bono-arbete och vår kompetensbaserade volontärverksamhet. Regeringen hade pengar och hade anställt människor. Det var bara inte rätt personer, eftersom vi ständigt hörde från organisationerna vi stödde att de ville göra mer med teknik. Men det var mycket svårt att hitta och behålla programvaruutvecklare, produktchefer, UX-specialister och alla andra som företag som Google förlitar sig på för att bygga bra produkter.
Vi vet att teknik inte är svaret på alla problem, men vi tror att den har en betydande potential att bidra till att lösa några av världens mest utmanande problem. När vi funderar på hur Google kan skapa ett unikt värde finns det ingen brist på problem vi kan arbeta med, men vi tror att vi kan skapa störst värde när vi fokuserar på att utnyttja teknikens kraft och Googlers expertis för att påskynda effekten av ideella organisationer.
Hannah Clark: Intressant. På tal om att utnyttja teknikens kraft pågår det just nu många diskussioner om de etiska konsekvenserna av AI och stora språkmodeller, och många är oroliga för att tekniken ska användas av fel orsaker. Jag skulle gärna vilja prata lite om hur AI gör gott i världen genom Google.orgs perspektiv.
Jen Carter: Vi vet att AI har stor potential att bidra till att lösa några av världens mest angelägna utmaningar. Men som du nämnde finns det också stora risker, även när människor har goda avsikter. Jag skulle säga att vi, särskilt i det arbete vi gör, alltid fokuserar på våra AI-principer, som är detaljerade riktlinjer för hur man utvecklar AI på ett ansvarsfullt sätt.
Vi anser att vårt förhållningssätt till AI måste vara både djärvt och ansvarsfullt, något Sundar har sagt tidigare. Vi tror verkligen att det enda sättet att vara verkligt djärv på lång sikt är att ta ansvar från början. Men när tekniken används på rätt sätt kan den, som du säger, absolut vara en enorm kraft för det goda, och vi har sett en mycket stor potential för AI att påskynda framstegen mot de globala målen för hållbar utveckling.
Jag ska dela med mig av ett exempel från området psykisk hälsa, kopplat till mål 3 om god hälsa och välbefinnande, samt några andra mål. Vi börjar alltid med en problembeskrivning, och självmord är en av de främsta dödsorsakerna bland unga människor världen över. HBTQ+-ungdomar i USA löper fyra gånger större risk att försöka ta sitt liv än andra ungdomar, och vi ser liknande effekter på andra håll i världen.
Vi arbetade därför med The Trevor Project, en kristelefon för HBTQ+-ungdomar, i två projekt. Det första handlade om prioritering i kön. Ibland är alla deras krisrådgivare redan upptagna i telefon, vilket innebär att de som ringer får vänta en stund. Vi arbetade med dem och använde språkbehandling för att fastställa självmordsrisken hos en HBTQ+-ungdom utifrån svaren på en inledande fråga om hur personen mådde. På så sätt kunde The Trevor Project bättre anpassa sina tjänster till personer som sökte hjälp genom att prioritera dem med de mest tidskritiska behoven.
Vi arbetade också med dem i ett andra projekt. Man behöver egentligen inte bekymra sig om väntetider och prioritering i kön om man har tillräckligt många krisrådgivare. Det visade sig dock att en av de största flaskhalsarna var att utbilda nya rådgivare. Det var oerhört tidskrävande för Trevors personal.
Utöver all grupputbildning som rådgivarna gick igenom lade Trevors personal vid den tiden ungefär 14 timmar individuellt på varje ny volontär för att genomföra rollspel. Trevors medarbetare spelade rollen som en ungdom i kris, så att volontären kunde öva på de färdigheter som han eller hon hade lärt sig under resten av utbildningen.
Tanken var att i stället använda stora språkmodeller. Det här var faktiskt några år sedan, innan de hade fångat allmänhetens fantasi. Vi använde stora språkmodeller för att simulera ungdomens sida av samtalet. Det var fokus för det andra projektet vi arbetade med tillsammans med dem.
Det fina med detta var att volontärerna fortfarande kunde få direkt återkoppling från The Trevor Project. Men nu kunde de genomföra utbildningen så ofta de ville. De kunde gå igenom den simulerade upplevelsen hur många gånger som helst för att bygga upp sitt självförtroende och känna sig redo att interagera med ungdomar.
Det gav dem också ett bredare utbud av erfarenheter. Simulatorn efterliknade ungdomars språk, fick samtalen att kännas mer genuina och hjälpte dem att förbereda sig på den känslomässiga upplevelsen av att hjälpa en ung person i kris. Jag tror att vi ofta tänker på AI som något som kanske bara hjälper till med automatisering och i bästa fall håller kvaliteten konstant. Det här var däremot ett bra exempel på teknik som inte bara upprätthöll utan potentiellt också förbättrade utbildningens kvalitet, åtminstone på ett par sätt. När det gäller effekten av det första projektet minskade svarstiderna i kön med 79 %.
I det andra projektet har The Trevor Project framgångsrikt utbildat över 1 000 krisrådgivare. Jag tror att det snarare är 2 000 eller 3 000 vid det här laget, vilket är fantastiskt. Något annat som är väldigt spännande med projektet är att vi fick stort intresse från andra organisationer inom psykisk hälsa när vi lanserade det. De arbetade antingen med andra befolkningsgrupper i USA eller med andra grupper runt om i världen. Vi försöker därför nu skala upp tekniken och ta den till fler grupper. Vi börjar med veteraner i USA, som också påverkas oproportionerligt mycket av självmord, men potentialen att skala upp effekten av arbetet är mycket lovande.
Hannah Clark: Ja, det är en så intelligent lösning på en så känslig fråga. Jag kan verkligen berömma det. Men det betyder inte att AI nödvändigtvis är den magiska lösningen på alla problem. Det finns uppenbarligen många sätt som teknik kan bidra till positiv påverkan. Kan du berätta lite om några av de teknikprojekt med mindre AI-inslag som du arbetar med?
Jen Carter: Det är en bra fråga. Som du kanske märkte i mitt tidigare exempel börjar vi alltid med att försöka förstå problembeskrivningen, snarare än att utgå från en möjlig lösning eller en viss teknik. AI är inte alltid nödvändigt och inte alltid det rätta svaret. Vi får faktiskt många projektförslag som planerar att använda AI, men när vi granskar dem ser det ut som att de skulle kunna dra stor nytta av mer grundläggande dataanalys, som skulle kunna ta en organisation 80 eller 90 % av vägen dit med en bråkdel av arbetsinsatsen.
Många av dessa projekt passar därför ärligt talat inte särskilt bra för AI. Innan vi implementerar det är det ofta en av de första sakerna vi utvärderar. The Trevor Project försökte till exempel använda en relativt enkel heuristisk metod för att lösa problemet med prioritering i kön. Det fungerade inte, så de ansåg att AI verkligen behövdes för att kunna skala upp, och vi höll med.
Det är alltså återigen ett exempel på när vi har använt AI. När det gäller ett effektfullt projekt som inte använde AI kan jag nämna flyktingkrisen som ett exempel. Det problem som International Rescue Committee kom till oss med var att 7 miljoner människor hade fördrivits och flytt från Ukraina till följd av Rysslands krig, och ännu fler var fördrivna inom landet.
De behövde alla akut information, humanitärt stöd och annan hjälp. Mer generellt är över 100 miljoner människor fördrivna runt om i världen just nu. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget. Vi arbetade därför med IRC och en lokal organisation på plats, United for Ukraine, för att skapa en applikation som ger korrekt, tillgänglig och aktuell information och hjälper människor att fatta viktiga beslut om vart de ska ta vägen och vad de ska göra när de kommer dit.
Den tillhandahåller artiklar, videor och annat som hjälper till att besvara frågor som människor kan ha. Till exempel om de kan ansöka om flyktingstatus i ett visst land. Den hjälper dem också att få direkt kontakt med den hjälp de behöver, exempelvis genom att hjälpa människor att hitta kostnadsfritt tillfälligt boende.
När det gäller projektets effekt har verktyget i slutändan hjälpt hundratusentals människor att hitta viktig, livräddande information. Det har också matchat över 15 000 personer och familjer direkt med tillfälligt boende. Dessutom har det gjort det möjligt för 6 000 personer att få kostnadsfritt juridiskt stöd individuellt.
Ännu mer spännande, eller kanske lika spännande ur ett effektperspektiv, är den framtida potentialen. När vi arbetar med den här typen av projekt försöker vi se till att det vi bygger är tillräckligt flexibelt och utbyggbart för att kunna fungera i en framtida kris. Vi har därför faktiskt arbetat med IRC kring det här verktyget.
Det kallas Signpost och har använts sedan 2015, då det har återanvänts som svar på varje ny kris. Varje gång vi lanserar en ny version gör vi också förbättringar som kommer att förbättra alla framtida versioner. Den här gången arbetade vi exempelvis med att förbättra den underliggande infrastrukturen, vilket i slutändan minskade den tid som krävs för IRC att reagera på en framtida kris med 85 %.
Det innebär att svarstiden kan minska från ungefär två veckor till bara 48 timmar eller mindre. Jag vill påpeka att projektet, så som jag beskrev det, inte innefattade AI. Det betyder inte att AI inte kan bli en del av lösningen i framtiden. Det kanske kan hjälpa till att anpassa informationen som skickas till flyktingar eller använda en stor språkmodell för att besvara frågor på naturligt språk om hur man ansöker om flyktingstatus.
När vi pratade med flyktingar genomförde vi omfattande användarundersökningar och användartester, och vi fick höra att de helt enkelt behövde tillgång till grundläggande information. Vi fick veta att vissa kanske använder smarttelefoner, medan andra använder enklare mobiltelefoner. Vi fick också veta att de ofta behövde informationen i miljöer med låg eller ingen uppkoppling.
Vi fokuserar därför alltid på att förstå problemet, i stället för att, som jag nämnde, börja med en generell lösning eller en specifik teknik. Plattformen skapar redan ett enormt värde, helt enkelt eftersom den fokuserade på användarcentrerade designprocesser och bästa praxis och såg till att slutanvändarnas behov, önskemål och begränsningar fick stor uppmärksamhet i varje steg av designprocessen.
Hannah Clark: Det är verkligen fantastiskt. På tal om människor som har tvingats fly arbetar du också med ett projekt som ska säkerställa att behovet av klimatrelaterade insatser hanteras på rätt sätt, stämmer det?
Jen Carter: Ja, vi arbetar med många olika saker inom klimatområdet. Det finns många utmaningar där, men om vi ska fokusera på ett specifikt område: mat står för ungefär 25 % av de globala utsläppen, och konsumenterna har mycket lite information om miljöpåverkan från de produkter de köper.
Det här knyter återigen an till de globala målen. Ett handlar om ansvarsfull konsumtion och produktion och ett annat om klimatåtgärder. Vi arbetade med en Parisbaserad organisation som heter Open Food Facts, ungefär matens Wikipedia. Det är i grunden ett samarbetsprojekt för att öppna data om allt vi äter runt om i världen och ge människor möjlighet att göra bättre matval.
De hade redan en produkt som kunde beräkna näringspoäng, men hade precis börjat försöka beräkna miljöpåverkan. De kallade det ett ekopoängtal. Vi arbetade tillsammans för att skala upp arbetet, bland annat med hjälp av maskininlärning och en ny mobilapp. Det fungerar i praktiken så att du kan skanna en streckkod med appen Open Food Facts när du är i en mataffär. Sedan händer en av två saker.
Antingen känner de redan till den specifika maten, och då skickar de tillbaka ekopoängtalet och all tillhörande information. Om streckkoden däremot är okänd får du möjlighet att bli en del av lösningen genom att ta några foton och samarbeta med artificiell intelligens för att beräkna poängen.
I praktiken tränade stipendiaterna en modell för maskininlärning som beräknar ekopoäng för produkter den inte sett tidigare, baserat på produktnamnet och ingrediensförteckningen. När det gäller effekten har de nu, tror jag, 2,7 miljoner månatliga aktiva användare. Jag är säker på att siffran är inaktuell, men det handlar om ungefär 2,7 miljoner. Mer generellt hjälpte maskininlärning dem verkligen att skala upp enormt. De gick från ett land till 50, och det finns nu över 500 000 produkter över hela världen som har ekopoängtal.
Hannah Clark: Det är fantastiskt. Det sätter verkligen den nya standarden. Att höra om alla dessa projekt sätter verkligen perspektiv på hur stor potential det finns att skapa förändring och använda våra färdigheter för att göra gott. Vilka sätt finns det för dem som lyssnar att använda sina egna färdigheter eller engagera sig?
Jen Carter: Det är en mycket bra fråga. På en övergripande nivå hoppas jag att det lyssnarna tar med sig är att det inte råder någon brist på möjligheter att ge tillbaka och att var och en av oss som produktchefer eller tekniker har potential att göra skillnad.
Det finns återigen gott om möjligheter. Oavsett vilka färdigheter du har, vilka intressen du har eller vilka tidsbegränsningar du har finns det definitivt ett sätt att använda dina färdigheter till något positivt. En av de första sakerna jag skulle fundera på är hur du vill engagera dig.
Vissa söker en heltidsroll inom samhällsnytta, medan andra kanske inte är redo för en permanent förändring men kan vara intresserade av att ta tjänstledigt från sin nuvarande position. Ytterligare andra kanske bara söker ett projekt på 20 % eller till och med ett enstaka volontärevenemang.
Det första jag skulle uppmuntra människor att göra är därför att få en bättre bild av hur de vill ge tillbaka och använda sina färdigheter för att göra skillnad. Men oavsett var du befinner dig på den resan och hur du vill engagera dig finns det många organisationer som gör ett betydelsefullt arbete. Det finns också en annan grupp fantastiska organisationer som hjälper till att koppla samman människor med det arbetet.
Det finns alltså verkligen möjligheter där ute, oavsett vilka begränsningar du har att hantera. Jag ska nämna några specifika exempel, även om listan inte på något sätt är fullständig. Jag uppmuntrar dig verkligen att göra din egen efterforskning, men det här kan hjälpa dig att komma igång. Jag pratar också gärna vidare om människor vill lära sig mer om andra möjligheter.
Jag börjar med heltidsmöjligheter. Vi arbetar med en fantastisk organisation som heter Fast Forward. Det är den första företagsacceleratorn som enbart fokuserar på teknikorienterade ideella organisationer, och de har både ett register över sådana organisationer och en platsbank. Där finns möjligheter från över 600 organisationer världen över som använder teknik för samhällsnytta.
Om du i stället funderar mer på tjänstledighet än på ett heltidsbyte är US Digital Service ett exempel. De använder en modell med tidsbegränsade uppdrag där människor kan ansluta sig i allt från, tror jag, sex månader till fyra år. Det finns också liknande organisationer med mer global räckvidd. När det gäller projekt på 20 % eller enstaka uppdrag finns det många organisationer som försöker koppla samman ideella organisationer med kompetensbaserade volontärer.
Det kan vara allt från ett projekt på 20 % under några månader till ett enstaka uppdrag, som en designsprint eller ett hackathon. Ett exempel utanför USA är organisationen Tech to the Rescue, som vi har stöttat. De är baserade i Polen, men har räckvidd i hela Europa och i allt högre grad globalt.
De publicerar projekt och behov från ideella organisationer, och människor kan anmäla sig som volontärer för att delta. För att nämna några andra fantastiska aktörer inom området finns organisationer som Catchafire, VolunteerMatch, Taproot och många fler som hjälper till att matcha volontärer med kompetensbaserade möjligheter.
Det här är återigen bara ett litet urval av organisationer som du kanske vill titta närmare på inledningsvis, men framför allt en påminnelse om potentialen hos var och en av oss som tekniker att göra skillnad. Oavsett dina intressen, dina färdigheter eller dina tidsbegränsningar finns det verkligen en möjlighet för dig att använda dina färdigheter till något gott.
Hannah Clark: Det är en utmärkt slutsats. Om människor vill fortsätta prata med dig om möjligheterna att engagera sig eller följa ditt arbete, var kan de hitta dig på nätet?
Jen Carter: Absolut. Om du är intresserad av att följa Google.orgs arbete mer generellt kan du besöka vår webbplats på google.org eller följa oss på Twitter @Googleorg. Jag pratar också alltid gärna vidare om du vill lära dig mer om ideella organisationer som gör ett betydelsefullt arbete och kan använda din expertis, om du vill starta en teknik för samhällsnytta-verksamhet på ditt företag eller om du vill dela bästa praxis kring dessa offentlig-privata partnerskap.
Du kan kontakta mig på Twitter, där jag heter @jennifer_hope. Du hittar mig också på LinkedIn under Jennifer Hope Carter.
Hannah Clark: Fantastiskt. Tack så mycket, Jen, för att du tog dig tid. Det här har varit ett mycket speciellt samtal och det har varit upplyftande att höra om allt gott som händer i världen. Tack så mycket.
Jen Carter: Tack så mycket, Hannah. Det var verkligen trevligt att prata med dig.
Hannah Clark: Tack för att ni lyssnade. För fler bra insikter, praktiska guider och verktygsrecensioner kan ni prenumerera på vårt nyhetsbrev på theproductmanager.com/subscribe. Du kan höra fler samtal som detta genom att prenumerera på The CPO Club, var du än hämtar dina poddar.
